RSS

Saknar….

24 Jul

Som jag skrev på Instagraminlägget i morse, man lär sig att leva med sorgen på något konstigt vänsters vis men saknaden den är fortfarande jättestor och jag tänker ofta på dig papps. Resonerar och funderar och hör dig i mycket i bakhuvudet. Emellanåt måste jag säga dina kommentarer i situationer, för jag tänker dem alltid.

Hittade denna bilden på pappa när jag letade runt i mina bilder och han står här på motorträffen vid bygdegården för några år sedan med sin lilla ögonsten. En cykel av märket Viktoria som har en påhängsmotor, 2-taktare. Många som vill köpa den och jag vet att svågern Sven fick fart på den en gång men jädrar vad han fick trampa 🙂 Han var lite för liten för cykeln också så det såg så roligt ut. Men den hoppade igång. Pappa behövde fixa tanken på den vet jag så han påbörjade det innan han blev allt för dålig med KOL och hjärtsvikten men det blev aldrig färdigt och nu ligger den där. Kanske kan hitta någon händig person som kan fixa till det. Den är veteran i alla fall. Stolt över den var han pappsen.
Pappa-med-viktorian
Ja ikväll kl 18:25 är det alltså 4 år sedan du kom ner och tog din kära batteridrivna scooter och körde fram till köks-TVn där Iceroad truckers gick som bäst. Mamma satt vid köksbordet och jag kom in med köttet som var nygrillat.

Jag hade varit i Karlsborg på bröllop och träffat gänget och kom hem på eftermiddagen. Min namnsdag är det idag och du grattade mig när jag gick upp till dig då du låg och vilade i ditt rum. Det hade varit en jobbig helg och mamma höll på att bli bet ett par gånger men ni löste de som vanligt och som ni gjort era 50 år som gifta. Vi satt och pratade om att det var jobbigt och jag sa till dig att det får vara jobbigt och man måste inte alltid visa glada sidan upp och du höll med. Sedan fick jag berätta om hur jag hade haft det under helgen och hur det var med linedancekompisarna. Undrade om du skulle komma med ner men du sa nej, men då sa jag att du kan gott komma ner nu när jag har namnsdag och göra oss sällskap en stund.

20 min senare hade du tagit dig till trapphissen och kom ner, satte dig på scootern och körde in i köket och kommenterade galenpannorna som körde på TV. Då ringer mammas mobil och det var syrran som ringde och kollade läget. Då ser jag i vänster ögonvrån hur du segnar ihop över handtaget och jag säger till syrran att nu jävlar skiter det sig, kom hit!. Mamma var uppe på tre raska kliv och höll upp dig. Jag kastade mig på den vanliga telefonen för att ringa 112 – men det kopplade inte! Provade två gånger och sa upprört till mamma att hur f*n kan det misslyckas, det kopplar ju inte?? Då var det slut och jag ringde igen och signalen gick fram… SOS-alarm vad har hänt? -Ja, sa jag, pappa dog precis… och så då hennes instruktioner för återupplivning men det fanns inget att göra. Led med mamma som stod där och höll om honom. Stödet ända in till sista andetaget ♥ . Tänk om du stannat kvar där uppe och vi kommit upp senare på kvällen och hittat dig?? Nu var vi i alla fall samlade.

Lokala brandkåren var snabbt på plats och tog över så att mamma kunde släppa och då kom även syrran och ungarna fick möjlighet att se morfar, vilken jag tror ärligt var väldigt bra så att allt kunde få sjunka in även om det givetvis var skrämmande innan de väl kom hit. Sedan tog det några timmar innan allt var klart. Ambulanstjejerna kom och tog över och då hade grabbarna lagt honom på en extrasäng här i tvättstugan och Lilla E plockade blommor och lade intill. Vi tände ett ljus och hon pussade honom på kinden och konstaterade som bara ungar kan att mormor inte hade rakat honom ordentligt i morse. Det var så härligt mitt i allt att ha henne med för ungar tar det ju så naturligt och hennes snusförnuftiga kommentarer gjorde att det blev lite dragna smilband mitt i ledsamheten. Ambulanstjejerna var väldigt bra och satt med alla tre barnen (våra två och Smulans bästis E) ute på altanen och berättade hur det gick till när begravningsentreprenören skulle hämta honom. Lilla E tittade storögt på dem och sa -Ja men det måste väl finnas fler som har dött så att morfar inte behöver ligga ensam i kylen?? Ja denna underbara omtänksamma unge. Det var viktigast. Att han inte var ensam ♥

Ambulansen kunde åka när jourhavande läkare kom från stan och konstaterade dödsfallet. I samma veva kom de från begravningsbyrån och hämtade honom. Då var man inne i en overklighetsbubbla och chock så ja, vi bara satt där i TV-rummet mamma och jag. Kände att jag behövde göra något så jag ringde moster och morbror och mammas kusin så de fick reda på vad som hänt. Sedan gick jag ut till stugan och syrran m familj hem till sig och så trodde man att det skulle gå att sova… vi konstaterade på morgonen efter att vi lika gärna kunde ha suttit i kuvösen hela natten för ingen av oss sov.

Ja det spelar upp sig som en film många gånger det här och även om det var skrämmande och uppskärrande på alla sätt och vis, trots att man visste att det kunde hända när som helst, så var det ändå skönt att alla var hemma, att vi upplevde det samtidigt och kunde förstå att det faktiskt hade hänt. Det var samma sak när svågern bara gick och dog när vi var i Västerås. Hade man varit kvar hemma och inte varit med de övriga så hade man inte haft samma upplevelse och jag tror att det är viktigt.

Livet det tuffar på, oavsett, även om man där och då inte kan tänka sig att det någonsin kommer att bli ”normalt” igen. Givetvis blir det annorlunda men jag försöker hålla minnet levande, vi pratar mycket om de familjemedlemmar som lämnat oss så på något vis känns det som att pappa är nära ändå. Man kan som sagt lära sig att leva med sorgen men saknaden är svår att göra något åt. Nu blir det en vardag även i detta men ibland sköljer det över en som en stor våg.

Vi får ta hand om oss, ta vara på varandra och vara här och nu. Sedan kanske inte kommer och då är det ju dumt att skjuta allt framåt.

 

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 24 juli, 2016 i Vardagsinlägg

 

Ett svar till “Saknar….

  1. Jag

    25 juli, 2016 at 22:22

    Förstår att du saknar din pappa mycket, särskilt när du bor i samma hus och rör dig i samma omgivningar varje dag. Själv tycker jag att saknaden efter mina föräldrar har ökat, inte minskat.
    Kram

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: