RSS

Åren går

24 Jul

och jag undrar om den där tomheten någonsin försvinner…. att det känns som att det hände igår. Det är samma sak med mormor och morfar, klara minnen, för att inte säga  glasklara och då har det ändå gått över 20 år. Idag har det gått 6 år sedan pappas hjärta inte orkade längre där han satt på sin permobil framför TVn och såg på Ice road truckers, hans favoritprogram om tokiga lastbilschaffisar. Han körde själv i många år. Hur dramatiskt och ofattbart det än var, så var vi tillsammans och fick vara med när det hände. Det är jag väldigt tacksam för, då jag var borta några dagar innan det hände och kom hem samma dag. Ibland känns det som att han väntade på att jag skulle komma hem och jag stod och pratade med syrran i mobilen så alla var på sätt och vis med.

Alla är inte inne på den linjen med jag har lite för många bevis för att jag skall ignorera det dåjag har känt och sett honom flera gånger, vilket jag känner väldig tröst och värme i. Klart att han är med. Var alltid nyfiken, godmodig och omtänksam och gillade när det var fest och samvaro så nog känner man av honom vid dessa tillfällen. Den här bilden är så typisk pappa, betraktaren, så den delar jag med mig i år. Det känns viktigt att uppmärksamma dagarna. Så även i år. ♥
2005-Pappa-Henry_2

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 juli, 2018 i Vardagsinlägg

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: