RSS

Sviken eller besviken?

14 Dec

Vad lägger du för känsla i det? Är det skillnad?

Funderat på det här sedan en klok man sa till mig att sluta fastna i besvikelser. Eh jaha tänkte jag, det är ju inte lätt – men även om jag kände mig lite lätt provocerad av hans åsikt, så jo, det är faktiskt lätt, du väljer själv. Sedan har jag försökt se på vad som lagt sig på hög genom livet och när detta gjordes/görs upptäckte jag att jag delar upp det.

Det är detta som inlägget (romanen) kommer att handla om. Vill på en gång säga att sjukdom och annat som gör att livet får hinder givetvis påverkar känslorna. Kroppen sviker, man är besviken att inte kunna göra något och att missa massor av sådant man vill göra och på detta då en jäkla frustration. Men kanske även tacksamhet för det man orkar att göra. Själv har jag inte riktigt landat i den tacksamheten efter diagnosen, utan vad som gjort att jag inte kan, är på samma sätt, orkar på samma sätt, men en dag kanske det kommer. Den tankesnurran får jag veva några varv till. Eller kan man skita i det? Nja. Kanske fel tankeval, vad vet jag.

Klart att livet handlar om både glädje och bakslag, det hör ju till. Vissa knatar på utan större problem och vissa av oss får en råsop som får ner en på knä eller ännu värre. Om jag nu ser på livet innan råsopen har jag börjat se att jag gärna håller fast vid, eller snarare kanske fastnar i, besvikelsetankarna och låter dem styra. Hur menar du då kanske du undrar.

Att känna sig sviken eller besviken, det är två grader i helvetet anser jag. Värsta känslan som finns är att känna sig sviken och känna sorg. Det blir sår, djupa sår. Och nej, det innebär inte att man är kräsen, ointresserad eller ovillig. Snarare motvilligt samt att det faktiskt finns bakomliggande orsaker. När vi inte gärna småchansar på att inte bli sviken igen. Ibland vågar man och det blir bra eller så brakar det åt fanders igen och då blir det ännu svårare att ta steget nästa gång och tillslut, helt enkelt ger upp. Då blir det vådligt provocerande när någon hurtig kommentar kommer om att Ja men på det igen bara. Friskt vågat, hälften vunnet. Nä det är inte bara. Flera gånger har det gjort att jag avstår från vissa saker. Övat upp min skanningsförmåga att känna av vem jag kan lita på eller inte. Ha ryggen fri. Vissa sätter på sig rustningen. Detta är svårt då jag är från en varm familj som gärna tar till sig människor och tror de flesta om gott, alla har väl sina fördelar. Kärlek, arbete, fritidsaktiviteter, bekanta. Ja livet erbjuder ju som bekant både glädje, svek och besvikelser. Valet att inte fastna i detta är verkligen ingen kvickfix, absolut inte. En svår nöt att knäcka, men jobbet behöver göras.

Besvikelser då? Ja här är det en hel del som vi – om man skall tro honom – fastnar i. Och visst har han rätt. Tankar som: Det har jag provat, det är ingen idé att prova igen. Hur många gånger har man inte tänkt besvikelsetanken och gått efter den? Självbevarelsedrift kan jag tänka. Dock lägger jag nog självbevarelsen biten i korgen för svek. I besvikelser lägger jag mer: Jaha, nehej, skit i det då, hur kan du inte förstå/höra vad jag säger? Otacksamma människa, är detta tacken?. När man tror att någon skall det eller det och så inte blir fallet. Jobbet man inte fick, jobbet man fick lämna, kärleken som aldrig blev av, när det man gör inte passar, missade evenemang, misslyckad bakning/matlagning, något går sönder, avbokade besök, favoritlaget förlorar, fel låt vann, nej jag vann inga miljoner denna gång heller, mitt parti vann inte valet, polisen lyckas inte hålla ordning, politikerna… ja här finns mycket, nedläggningar, folk får inte hjälp osv osv osv. Vissa saker i detta innehåller säkerligen svek och gör att de gör mer avtryck i själen än att bara bli besviken. Världen förgiftas, isen smälter, folkrörelser startar – inget händer.

Lite Tage Danielsson-klass på den här monologen.

Visst låter det som ett energigivande känslor som stärker oss?? (ironi) Offerkoftan blir rätt sur, blöt och tung att kränga av sig. Måhända att det är en känsla som är lättare att känna sig van vid än att gå runt och känna sig lycklig? Förhoppningsvis kan vi åtminstone känna oss nöjda.

Erkänner att jag har låtit mig låsas i besvikelser och jag på vägen blivit funtad så att jag väljer att släppa och gå. Utan mankemang. Är jag feg som inte tar striden? Passar det inte så går jag, även om jag många gånger försökt och slår knut på mig själv innan jag kommer till det läget. Speciellt när det är något som är roligt och andra lyckas ta glädjen ifrån. Jag har alltid mig själv med mig och de andra får stå kvar. Ibland får jag tillfälle att få in en fem-etta när läget har kommit och hugga kniven i bordet. Då mår man liiiite bättre att få göra sitt statement.

Ofta har jag känt att jag aldrig är i fas med andra och det är som att jag står och tittar in genom ett staket och känner att jag inte är med. Fick mig en tankenöt när en annan klok person sa – Men du, det kanske är så att de andra inte hinner hänga med i dina svängar och tempo? Den vinklingen hade jag inte haft tidigare. Se sin egen roll. Självklart måste man det.

Nåväl, bli medveten är väl steg ett kan jag tro. Därefter försöka se på sig själv utifrån – usch vad jobbigt 😀 – och se vad som man fastnat i och framförallt, se det positiva och vad jag faktiskt kan och är bra på. Detta kan provocera många som inte känner sig säkra och stör sig och vill klämma åt en och så är man inne i cirkeln igen. Alla gånger är det ju inte min egen förskyllan att svek och besvikelser uppstår. Vissa strider är ingen idé att ta, så är det bara. Men oj vad skön känsla när man orkat och lyckats.

Är världen enbart elände? I min mening har media extrem stor inflytelse i allt elände som rapporteras, som gör att tron om framtiden inte känns tjoho eller vad är det för vits? ”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall”? Läste någonstans att människohjärnan absorberar och minns negativa händelser mycket lättare än de goda. Detta gör att vi låter oss – som jag ser det – bli/är manipulerade att tro att världen går åt håvitte och det är upp till media hur länge en nyhet är en smaskig nyhet. Detta klet är det också lätt att fastna i. Eländes elände.

Dock, mitt i allt detta som passerat so far i livet, så har jag, allt som oftast, försökt vara glad och positiv. Ibland har det varit en glad mask då det har förväntats av en.

50-årsstrecket innebar ju diagnos och de kommer ta sin lilla stund att slicka sår av besvikelser som kommit i samband med detta med att inte känna igen sig själv. Svek är en stor känsla i det här och besvikelser har följt där jag fått ”hjälp” (alltså inte) där man borde fått hjälp och stöd Det har å andra sidan tagit fram en kampanda och hjälp till självhjälp och idag står jag på en plattform där jag på egen hand har uteslutit saker och kommer – tills jag kan bli överbevisad av dem – gå på min magkänsla att jag har rätt. Den acceptansen har äntligen infunnit sig.

Det är väl kanske detta som är en ”50-årskris” – se att livet har gått och att man – rent logiskt – har mindre tid kvar än vad man hittills har levt. Vad hände liksom? Jag vet nu att jag är frisk, förutom att dimman i skallen finns där p g a medicinen, varpå jag fullt och fast tror på att det är biverkningarna som visar sig. Även om jag, enligt neurologen, har symptom/biverkning som ingen i hela världen någonsin har haft på den medicinen… hur nu hon vet det kan man undra. Vi får se vem som har rätt. Hon anser mig vara besvärlig, men det är ju trots allt jag som har besvären.

Livet måste ju levas, inte bara låta passeras. Om det går. Tjohej.
Dags att bena upp och se vilka saker som kan/bör släppas, vilka som kan stärka och hjälpa mm. Får suga på den karamellen. Den kloke mannen har rätt i sak. Behöver vi verkligen fastna? Kanske ”bara” är att kliva ur hinken med klet, lägga på locket, släppa, låta den stå, gå vidare och inte se bakåt.

Har du läst/skrollat så här långt tackar jag för att du orkat hänga med till punkt i denna, kanske smått svamliga, roman. 🙂

 
3 kommentarer

Publicerat av på 14 december, 2019 i Vardagsinlägg

 

3 svar till “Sviken eller besviken?

  1. Jag

    14 december, 2019 at 23:38

    Jag tycker att det är milsvid skillnad på svek och besvikelse. Som du skriver i början av ditt inlägg så ger svek, att någon sviker en, djupa sår som är svåra att läka. Får man inte chans att reda ut det, att förstå, ta ställning till och kanske på så sätt förlåta så följer det med en genom livet som ett ärr och en sorg. Besvikelser kan man nog möta dagligen, både små och stora och där gäller det väl, som du skriver att inte fastna i det utan antingen pröva något annat eller bara gå vidare. Det är förstås inte lätt i alla fall. Men jag tycker ju av det jag läser hos dig att du inte är den som ger upp, att du försöker hitta lösningar.

     
    • Suttecity

      14 december, 2019 at 23:45

      Försöker, försöker och försöker. Kram

       
      • Jag

        15 december, 2019 at 00:12

        Det kan ta tid, men… med åren inser man att man bar ödslar energi och tid om man fastnar.
        Kram

         

Lämna ett svar till Jag Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: